Mamma slängde ut mig och nu har jag hamnat hemma hos min syster, hennes kusin, och min katt. När jag kom hit möttes jag av tre blonda människor och jag vet inte varför en våg av avsky fällde mig, men så var det och ikväll så kommer jag att genomlida en tragisk period i mitt liv då jag måste "umgås" med dem, och "prata" och sådant. Förhoppningsvis kommer någon som räddar mig ifrån mitt öde. (Det måste komma någon.) Helst av allt hade jag velat ha hit Nalle för ingen gör mig mer trygg än vad han gör, och då är jag ändå knappt i närheten av en trygghetskänsla. Behovet av att vara trygg är ganska litet men jag trivs inte med att slängas ut och stå i mitten och sånt.

Jag är beroende av andra människor mer än vad jag erkänner, men de som jag är beroende av vet det mer väl än vad jag gör. Spelar ju inte någon roll egentligen. Skit samma säger jag. Nu händer absolut enbart tråkiga tingest, och det gör mig fruktansvärt förbannad.

Idag suger dolme.

Jag är så fruktansvärt arg på mamma eftersom hon beter sig som om vi båda är typ fem och ett halvt, sammanlagt. Problemet just nu är följande;

I onsdags så ringde min far och sa att han dagen efter åkte skulle åka till Kreta och att han skulle vara borta i två veckor, då bad han mig passa Dampi och sova där lite då och då vilket var snällt av honom att säga. Hanna bor ju där, systern, men min käre far ville ha dit mig och kontrollera både katt och systers överlevnad.

Så. Bra. Sen åkte jag ut till Harplinge och hade snack med Marika, vilket var givande och det var ett bra samtal då hon varit borta så länge som hon varit. Då ringer mamma och säger att pappas fru ringt till henne och sagt samma sak som pappa sagt till mig och när jag sagt att hon störde. Hon blev skitförbannad, för jag var elak, och jag var en ond, ond människa. (Mycket mer dramatiskt, skrik och allmänt morsfittighetgnällande.) Sen skickade hon ett sms där det stod följande "Det är bra elak ska man Va". Jag skrev med versaler att jag hade rätt att vara arg eftersom hon störde såpass. Men hon fattade inte uppenbarligen.

Och så fort man kommer hem får man höra en massa skitsnack om hur mycket det andra (den trevligare) delen av min familj, hur mycket de ljuger och hur katastrofalt värdelösa de är. Det gjorde mig arg, men jag svalde det.

Idag när jag gick upp hör jag samma grej, fast värre, att pappa och hans fru är jordens avskum, och helt plötsligt är jag mycket värre än Maria (frun), och JAG är grunden till allt ont här i världen, och allt jag gör är en värdelös massa av saker som finns att göra. Jag har inga vänner eftersom jag sitter ensam här, jag har absolut inget socialt liv, och jag är baaara ensam hela tiden. Katastrofalt.

Nu är klockan 13.45 och jag gråter som en flådd katt och säger "jag vill för fan bara ta studenten, och det hjälper inte att få höra att det inte är en riktig student bara för att jag går på Sturegymnasiet."

Jag trivs inte med att få höra att min student inte betyder någonting alls, och att hela jag är värdelös. Jag har inte orken och tiden och ajg har absolut inte viljan. Just nu är jag ganska skör och rädd och jag vill inte ha framtiden här nu. Jag vill inte känna att allt bara går mot ingenting. Allt är så jobbigt. Jag vill ha en familj som alla andra och jag vill bara få överleva. En
enda
sak.

Leva.

Ska det vara så katastrofalt svårt att leva utan motgångar alltid.